Snäck, Visby, Gotland

En förmiddag i mars 2007 tog jag och min syster en tur med bilen för att ta lite bilder. Vi började nere vid Snäck och i Åsbergska hagen som just höll på och får en uppsnyggning. Det arbetades för att öppna upp skogområdet runt hagen för bättre flöde och tillgänglighet. Där är det vackert. Sedan åkte vi lilla biten bort till Snäck och parkerade. Det var lågvatten så det förslog. Vi beslöt att ta oss ända ut till de stenar som ligger långt där ute förbi stenkistan som normalt brukar ligga nästan helt under vatten. En slipprig vandring och någorlunda torrskodda kom vi dit ut. En bild av klinten just där snäckbadet börjar, från en ovanlig vinkel, någon enstaka fågel och så bilder fick vi ju inte eftersom fåglarna försvann iväg som ett jehu när vi nalkades. Tji fick vi.

Dags att gå tillbaka.

På återvägen förväntade vi oss inget av intresse men där hade vi helt fel. Ett svanpar kommer med ganska stor brådska simmandes emot oss och då främst mot min syster eftersom hon gick först. Ett möte kom till stånd som inte är troligt.

Där ute i det egentliga vattnet kliver hanen upp bland stenarna för att ta sig ett snack med systra min. Vad dom hade att säga varandra kan man undra, men min syster sa i alla fall, att någon mat hade hon inte med sig eftersom hon inte förväntat sig någon träff med herr Svan ute på sjöbotten.

Herr Svan väste och fick något svar och sedan verkade han helt nöjd, vände på klacken och klev ner i vattnet igen och så simmade de bort.

Då, när fokusen var släppt på svanarna, såg vi att så mycket lågvatten var det inte kvar och det blev lite brådis för oss att ta oss iland. Vattnet började komma oroväckande högt upp på skodonens sulor och utan vatten i kängorna kunde vi inte hoppas på att komma upp på landbacken. Så fort vi bara kunde tog vi oss tillbaka dit där vatten och land möts upprymda av äventyret som så hastigt kommit i vår väg och gett ett nytt perspektiv av vår fotosafari. Helt nöjda med förmiddagen åkte vi in till stan för att få oss en bit mat och om än lite våta om fötterna så fick vi något att ta med oss att förundras över.