Simonarve, Eskelhem

Arla anordnar årligen ett betessläpp, där bönder runt om i landet, och så även här på Gotland, inbjuder när de släpper ut sina kor första gången för året. Ett jippo måhända men jag är säker på att de är mycket folk som kommer och kollar in. Vi aldrig varit på detta förut men nu skulle det bli av. Betessläpp. Jag visste inte ens att det fanns fram till i förra året då jag fick det påtalat. Arla har också gjort reklam för det på TV och eftersom jag har haft den kanalen i hjärnan öppen så har jag också noterat att det är på G.

Eskelhem, söder om Visby, är vårat resmål och jag förberedde mig med vägbeskrivning och annat som kunde vara bra att ha och när lördagen kom så var det bara att ge sig iväg söderut. Det var mycket folk som kommit för att se när kossorna släpptes ut från sitt vinterboende och det blev trångt om platserna. Jag hittade en ganska bra plats och riggade min utrustning.

När så gaten öppnades och kossorna hade fritt fram att ta sig ut i ljuset blev det inte något galopp och krumsprång, utan en försiktigt glutt genom dörren för att kolla läget. Det tog nog en minut innan det blev liv och rörelse i mörkret där inne i ladugården.

Så släppte rädslan och nyfikenheten tog över. Ut kom den första vågen av dårfinkar, ja det går inte att beskriva det annorlunda. Skuttande i krumbukter med svansen rakt upp kom dom ut i krumsprång över planen. Tokiga i glädje att se ljuset for de runt med allt att ge. Leklusten vart påtaglig när kossorna gav sig i handgemäng med varandra ystra av insikten att de var fria att vräka sig ut i det gröna.

En av dessa uppspelta kom med fart rakt mot mig och jag blev medveten om att det bara var en krullig stålvier som skiljde oss åt och den var utan ström så det var fritt fram att kasta sig handlöst mot mig.

Alldeles som om hon kände min lilla skräck stannade hon upp och stod alldeles stilla, tittade på mig, kom sig närmare med mulen mot kameran nosandes för att kolla. Ett fnysigt vårhej, sen vände hon guppandes i språng tillbaka där vännerna var.

Det var en yster dans, om ej några jättesprång, som bjöds publiken vid Simonarve i Eskelhem denna soliga pingstafton på Gotland nådens år 2008.

Om man inte visste bättre så skulle man kunna tro att det var ungtjurar som kommit tillsammans. Ett bufflandes och stångades och tacksamheten till att det saknades horn var stor, i alla fall hos mig,

De roades oss och skratten var många. Man kan undra vad som utlöses just i det ögonblicket som de förstår att de har mer rymd att röra sig i. Vad som gör att de ger sig på varandra och stångas, bufflas och går i närkamp med varandra. Är detta ren glädje eller vad?

Jag var så inne i kornas görande och låtande att jag inte märkte att det tunnades ut i publikhavet och jag vart nästan alldeles ensam. Jaha, då var det roliga slut och jag packade ihop mina grejer och vandrade tillbaka för att få den kanelbulle och mjölk som utlovade. Så var ytterligare ett äventyr slut.