Jag heter Ewa Jensen Lindwall och är född i Hemse på södra Gotland 1951. När jag var bara fyra och ett halvt år gammal flyttade familjen till fastlandet och det kom att ta många år innan jag återvände till ön.

1975 kom att innebära mycket i mitt liv. Först och främst att min syster Anna som var mycket sjuk, dog det året. Vilket gjorde att jag lämnade mitt liv på fastlandet och flyttade tillbaka till Gotland och familjen som hade återvänt till ön för några år sedan. Nåja inte alla men dom skulle komma under året och vi skulle ha närkontakt igen. Det var en sorglig tid där minnen av Anna följde med mig som en skugga.

Att lämna allt och börja från början på ett helt okänt ställe var inte helt lätt men det blev ändå ett bra beslut. När jag satte fötterna på gotländsk jord kände jag att jag kommit hem. Denna ö som i mina tankar och minnen funnits, men inte riktigt varit verklig har klivit fram ur diset. Där fanns bruset från havet som jag hört sedan jag varit barn och alltid sökt mig till. Dofter som jag bara förnummit i min fantasi rusade fram ur hart när varje buske. Ljuset och tystnaden, stillheten och det saktfärdiga, allt fanns där precis som jag någonstans memorerat det. Nu var jag hemma på ön mitt i Östersjön, kallad av många för Östersjöns Pärla, Gotland fädernas ö. Hemma helt enkelt.

Det år träffade jag min tilltänkta och vi började vår vandring tillsammans. Mycket glädje har följt oss under åren, men även sorg då vår yngsta son skadades svårt och vi trodde vi skulle mista honom. Under de år då jag själv var sjuk men inte hade någon diagnos och det var tungt att ta sig genom. Vi kom ut på andra sidan starkare av kampen om livet. Vandringen har resulterat i två söner och en sonson (2005), en sondotter(2009) och ytterligare ett barn (2010). Tyvärr bor mina barn inte kvar på ön, men vi har ständig kontakt och det är viktigt för mig. 

Jag älskar verkligen denna plats där jag slagit ner mina bopålar. Här vill jag leva och här vill jag dö. Jag bor i radhus i Visby och här har jag närheten till den service som jag önskar. Att snabbt vara ute från stan och hamna på landsbygden där dofterna och havet finns. Havet som jag aldrig vill leva utan. Vart jag än far på öns alla vägar så har jag det i näsrikntingen. Alltid där med sitt brus och sus. Det måste finnas inom rimligt avstånd. Många långa har vandringarna varit efter kusten i alla riktningar. Vilken stillhet det ger till själen. Detta Gotland som jag älskar urskillningslöst.

Från allra första stund jag fick lägga fingrarna på en dator har det varit mitt. Först bara som en önskan med sedan konkret. Datorn kom till mitt hem tidigt och sedan dess har den fått vara kvar. Till allt detta så tog digitalkameran sig in i våra liv och vi systrar blev åter en enhet med samma intressen. Jag var nog sist ut i det men jag håller jämna steg med de andra. Hemsida kom igång sent för min del eftersom jag inte riktigt visste vad jag hade att säga men som jag nu tror att jag har koll på.